Köpet

Intresset för gamla (och speciellt fallfärdiga) hus har alltid funnits och jakten på den lilla röda stugan med vita knutar hade pågått under lång tid. Efter många år av hemnetberoende hittade jag av en slump annonsen på blocket. Jag vågade inte berätta om fyndet då jag redan släpat runt min stackars familj på ett antal turer runt om i landet de senaste åren. Oftast lät det "jag ska bara svänga in här och kolla en grej" och vips fanns där ett ruckel som bara måste inspekteras...

Hastigt och lustigt ringde jag i alla fall upp ägaren och bokade tid för visning. Visningsdagen spöregnade det och det var med hjärtat i halsgropen jag efter ett antal felkörningar hittade fram till huset. Var jag tokig? Tänk om det var en seriemördare som höll till i skogen och letade nya offer på blocket?

Framför mig låg det, mitt torp, med glasveranda, snickarglädje och framförallt helt avskilt mitt i skogen och utan insyn. Jag hade hittat hem.
En man i 50-års åldern mötte mig vid huset. Torpet var större än jag trodde, och självklart med stort renoveringsbehov. Nu var det bara att köra hem, tur att jag hade 12 mil på mig att förbereda övertalningen...

Några dagar senare återvände jag, men då i sällskap av G och mamma. Nu gällde det att inte vara för positiv, jag lät G inspektera själv och mamma stod mest och suckade över hur galna vi var om vi tänkte slå till. G var med på tåget om vi prutade ner priset till nästan hälften. Vi gav ett riktigt skambud som fick ägaren att hånskratta och självklart tacka nej till budet. Det var med klump i halsen jag åkte därifrån, men ändå med en stark känsla av att det inte var sista gången jag såg torpet.

Jag kunde inte sluta tänka på huset. G var som vanligt lugn som en filbunke och sa till mig att är det meningen så ringer ägaren och godtar budet. En vecka senare under en skogspromenad i Öregrunds skogar tillsammans med min syster ringde mobilen. Jodå, visst var det ägaren till torpet som ville diskutera priset. Nu gällde det att ha is i magen. Denna gång bar det av i sällskap med systers familj, jag behövde höra att vi tog rätt beslut.

Affären blev till slut av till det pris vi önskade. Torpet var vårt och lyckan total!!

Kärlek vid första ögonkastet :)

Den lilla vägen som leder in till torpet...

Välkommen till Finntorpet!

I augusti 2009 blev jag stolt ägare till Finntorpet som ligger mellan Västerås och Sala i Västmanland. Här kommer du kunna följa renoveringen av huset!
Sidan har i första hand skapats för att jag själv ska kunna dokumentera och få överblick över renoveringen, men även för att stilla min skrivklåda, kan jag dessutom roa någon med bloggen är det bara ett stort plus!
Kommentera och kom gärna med förslag och idéer under resans gång! Varmt välkommen!