Abstinens

Tiden segar sig fram och jag med den. Längtan efter våren och sommaren har inte varit starkare. Kanske för att jag detta år har något nytt att sätta fingrarna i. Jag hade bestämt att inte åka till torpet innan snön börjar smälta, men abstinensen blev för stor och längtan så stark att vi spontant åkte över dagen en solig lördag i mars. Men oj vad mycket snö det var! Vi blev tvungna att parkera bilen vid grannarna och pulsa fram till huset med snö upp till knäna! Traktorvägen som vanligtvis tar några minuter att promenera tog närmare en timme, och väl framme vid torpet har G glömt bort vart han har gömt nyckeln så vi kommer inte in... Vi fick nöja oss med att kontrollera att taket inte hade rasat in av snömassorna och njuta av vintersolen.

Taket

Taket är prioritet nr 1 i sommar. Vi trodde vi skulle hinna det i höstas genom att anlita ett byggföretag men efter många funderingar beslutade vi oss för att göra det själva. Det består av gamla brädor som ligger omlott, på dessa ligger läkten direkt och sedan tegelpannorna. Ingen takpapp så långt ögat når... Pannorna är i rätt gott skick och efter många funderingar och samtal med takläggare kommer vi behålla pannorna men göra ett riktigt tätt underlag. Tegelpannorna är ju helt klart som vackrast när de får den gamla patinan... En del av brädorna måste dock bytas ut, och det kommer nog bli många vändor till lokala sågen... Nya rännor är ett måste och det skulle inte vara helt fel med med nya vindskivor...

Bland blåhjon och strimmiga trägnagare

Usch och fy vilken panik jag hade första helgen i torpet! Under en vanlig inspektionsrunda upptäcker jag till min fasa att det låter från en av timmerväggarna, ett knaprande läte. Jag får dessutom syn på en svart varelse som kryper ut mellan två av timmerstockarna.

HUSBOCK är det första som dyker upp i mitt huvud. Självklart målar jag fan på väggen och är helt säker på att vi köpt ett torp som är angripet av husbock. Jag går runt i huset under flera timmar och lägger örat vid vissa stockar som ser mindre bra ut för att kunna höra om där finns några inneboende, på många ställen finns även flyghål och av slutet av dagen är jag övertygad om att vi behöver sanera hela huset alternativt bränna ner det.

Väl hemma i Stockholm studerar jag skadedjur som besatt och kontaktar Anticimex för konsultation. Jag mailar över bilder på mina stackars stockar och mannen på Anticimex konstaterar att det i första hand rör sig om vanliga blåhjon som lever på den kvarstående barken på stockarna och som inte kan förstöra husets bäring. I andra hand har vi haft besök av småstrimmig trägnagare, de är lite värre eftersom de i värsta fall kan äta upp delar av stockar. Dessa små odjur gillar fukt och äter gärna under fönster där det ofta är svårt att hålla torrt, så var det i detta fall och vi hade tur, de hade bara invaderat tre ställen och kan lätt åtgärdas. För att även nämna förstod jag senare att alla "flyghål" bara var gamla spikhål...

Köpet

Intresset för gamla (och speciellt fallfärdiga) hus har alltid funnits och jakten på den lilla röda stugan med vita knutar hade pågått under lång tid. Efter många år av hemnetberoende hittade jag av en slump annonsen på blocket. Jag vågade inte berätta om fyndet då jag redan släpat runt min stackars familj på ett antal turer runt om i landet de senaste åren. Oftast lät det "jag ska bara svänga in här och kolla en grej" och vips fanns där ett ruckel som bara måste inspekteras...

Hastigt och lustigt ringde jag i alla fall upp ägaren och bokade tid för visning. Visningsdagen spöregnade det och det var med hjärtat i halsgropen jag efter ett antal felkörningar hittade fram till huset. Var jag tokig? Tänk om det var en seriemördare som höll till i skogen och letade nya offer på blocket?

Framför mig låg det, mitt torp, med glasveranda, snickarglädje och framförallt helt avskilt mitt i skogen och utan insyn. Jag hade hittat hem.
En man i 50-års åldern mötte mig vid huset. Torpet var större än jag trodde, och självklart med stort renoveringsbehov. Nu var det bara att köra hem, tur att jag hade 12 mil på mig att förbereda övertalningen...

Några dagar senare återvände jag, men då i sällskap av G och mamma. Nu gällde det att inte vara för positiv, jag lät G inspektera själv och mamma stod mest och suckade över hur galna vi var om vi tänkte slå till. G var med på tåget om vi prutade ner priset till nästan hälften. Vi gav ett riktigt skambud som fick ägaren att hånskratta och självklart tacka nej till budet. Det var med klump i halsen jag åkte därifrån, men ändå med en stark känsla av att det inte var sista gången jag såg torpet.

Jag kunde inte sluta tänka på huset. G var som vanligt lugn som en filbunke och sa till mig att är det meningen så ringer ägaren och godtar budet. En vecka senare under en skogspromenad i Öregrunds skogar tillsammans med min syster ringde mobilen. Jodå, visst var det ägaren till torpet som ville diskutera priset. Nu gällde det att ha is i magen. Denna gång bar det av i sällskap med systers familj, jag behövde höra att vi tog rätt beslut.

Affären blev till slut av till det pris vi önskade. Torpet var vårt och lyckan total!!

Kärlek vid första ögonkastet :)

Den lilla vägen som leder in till torpet...

Välkommen till Finntorpet!

I augusti 2009 blev jag stolt ägare till Finntorpet som ligger mellan Västerås och Sala i Västmanland. Här kommer du kunna följa renoveringen av huset!
Sidan har i första hand skapats för att jag själv ska kunna dokumentera och få överblick över renoveringen, men även för att stilla min skrivklåda, kan jag dessutom roa någon med bloggen är det bara ett stort plus!
Kommentera och kom gärna med förslag och idéer under resans gång! Varmt välkommen!